STEGLJUD

Stegljudsisolering är byggnadens förmåga att reducera stegljud, skrapljud, slag och stötar från golv i angränsande utrymmen.

I de flesta länder, inklusive Sverige, ställs det krav på hur mycket ljud som får höras i ett intilliggande utrymme när man tex går, och utrymmena kan finnas i bostäder, skolor, vårdlokaler m.fl. I standarder finns också möjligheter att klassificera en byggnad i olika ljudklasser så att marknaden själv ska kunna styra byggandet av utrymmen med bättre stegljudsnivå för dem som så önskar. Stegljudsnivå kan numera vara ett konkurrensmedel för tex fastighetsägare.

En konstruktions, ex. bjälklag, stegljudsnivå i en laborationsmätning beskrivs med dess vägda normaliserade stegljudsnivå L_{n, w}. Ju lägre värde på stegljudsnivån desto bättre är konstruktionen. Det som också görs är att man tittar på stegljudsförbättringen i förhållande till ett referensbjälklag. Detta gör för det mesta på ytskikt, såsom mattor, installationsgolv eller rena stegljudsdämpande material. Stegljudsnivån eller stegljudsförbättringen anges i decibel.

Laborationsmätning av stegljud går förenklat till så att man har två rum vanligtvis ovanpå varandra, men även bredvid varandra. Däremellan har man en provyta, öppning, där man kan bygga upp sin konstruktion, tex ett bjälklag. Bjälklaget kan testas med olika ingående beståndsdelar i konstruktionen tillsammans med olika ytskikt, golvmaterial. På provytan placeras en stegljudsmaskin som är en maskin med flera vikter på rad som lyfts och släpps i en viss ordning med ett smattrande ljud som följd. Ljudnivån mäts sedan upp i det rum som inte stegljudsapparaten står i. Nivån som mäts i rummet blir förenklat den stegljudsnivån konstruktionen har.

De standarder som vi använder och är ackrediterade för gällande laboratoriemätningar av stegljud är SS-EN ISO 10140-1, SS-EN ISO 10140-3, SS-EN ISO 707-1 och tillhörande krav på mätprocedurer och krav på mätrum i SS-EN ISO 10140-4, SS-EN ISO 10140-5.